SKOGLUND: Ett av mina stoltaste ögonblick i karriären

Häromdagen kom beskedet att tidningen PRO Hockey läggs ner. Detta efter att ha frälst NHL-törstiga barn och ungdomar i 26 år. Vill man vara sån så kan man även säga att den även frälst en och annan journalist i deras värv. Däribland undertecknad.

NHL-magasinet PRO Hockey såg dagens ljus när jag hade hunnit in i tonåren. På den tiden hade inte internet slagit igenom och NHL var fortfarande något mystiskt för oss på denna sidan Atlanten. Något man kunde ta del av via text-tv eller ett och annat inslag på Sportspegeln. Så för den hockeysugna befolkningen i Sverige var detta välkommet.

Häromdagen kom beskedet att tidningen läggs ner. 

Trist besked idag: Pro Hockey läggs ned efter drygt 26 år. Kom en liten tår i ögat när jag läste brevet från utgivarna. Var en fantastisk resa att vara magasinets redaktör i åtta år (2008-16) och producera totalt 85 nummer. Kommer aldrig att glömma det. #tackPH pic.twitter.com/gChomMLean

— Linus Hugosson (@linushugosson) March 11, 2019

Jag har fortfarande minnen från min tonårstid av varsamt inramade posters hängande i mitt pojkrum föreställande Eric Lindros i Philadelphia-tröja och Peter Forsberg i Quebec-tröja. Posters som följde med i mittuppslaget av tidningen. Inramade posters som jag tror att jag fortfarande har kvar i någon låda längst in i garaget. Men jag är inte helt säker dock.

Jag har själv gjort en resa parallellt med tidningens existens. Från en hockeynörd vid sidan av, en hockeysupporter, så har jag nu ynnesten att jobba med sporten varje dag. Mitt NHL-intresse har också det klingat av med tiden, jag har fullt upp med att hänga med i sporten på det nationella planet. Men också för att jag tycker ligan har tappat sin charm en smula med tanke på lönetaket, det går inte längre att bygga dynastier. Det finns inga nya Edmonton Oilers eller Detroit Red Wings att hoppas på.

I takt med fallande intresse så har även intresset för PRO Hockey avtagit. Men 2017 fick jag en fråga som spred värme i hela kroppen. Det var tidningens dåvarande chefredaktör Peter Sibner som meddelade mig att kommande nummer skulle ha ”SHL-special” och han frågade om jag kunde tänka mig att skriva guldreportaget till den upplagan.

Det krävdes såklart ingen betänketid för att tacka ja till detta uppdrag. Varför då undrar ni?

För det första var PRO Hockey en klassisk tidning för mig, en tidning som hängt med och också en publikation med hög status. Jag skulle påstå att de allra flesta med något hum om sport känner till tidningen och även bläddrat i den vid tillfälle. För det andra så är det en speciell känsla att få se sina alster i tryckt form. Vi lever i massproduktionens tid där artiklar ska pumpas ut i parti och minut på internet. Helst igår. På de snart fem år jag har verkat som journalist/skribent så skulle jag tro att jag skickat ut i runda slängar runt 5 000 artiklar på webben. 5 000 alltså. Det är horribelt mycket och det säger ju såklart en del om den tid vi nu lever i.

Jag har inte exakt koll på hur många artiklar jag har fått publicerade i tryckt form. Men jag måste säga att det alltid är lika speciellt när det händer. Jag har under mina år som verksam fått artiklar publicerade i papperstidningar som Norran, Jönköpings-Posten, tidningen HOCKEY och då PRO Hockey. Jag har varje tidning sparad och brukar faktiskt titta i dem ibland samtidigt som jag känner en oerhörd stolthet över att ha fått vara med och bidra.

Jag kan knappast påstå att mitt guldreportage från 2017 tillhör något av mina bästa alster. Långt ifrån. Men ändå kommer jag alltid minnas det, just av de anledningar jag nämner ovan. Minnesvärt var också när jag gick i väntans tider på att tidningen skulle komma ut. Jag bor ett par mil utanför Jönköping och traktens butiker saluförde inte tidningen. Så det blev några extra turer in till stan innan jag äntligen fick se den nyutkomna upplagan där i hyllan.

Därför känns det idag lite vemodigt att veta att frågan om att skriva ett reportage för PRO Hockey aldrig mer kommer komma åter.